Klimathotets labyrint – en upptäcktsresa  

Personer som förutspår jordens undergång har alltid funnits. De flesta har nog läst ”domedagen kommer” eller liknande budskap klistrat på ett elskåp eller en lyktstolpe någonstans. Få av oss har brytt sig. Idag är det FN:s klimatpanel IPCC som klistrar upp lappen ”mänskligheten är inne i en negativ spiral som är förödande för jordens klimat och hotar oss som mänsklig civilisation”. Utan överdrift är FN:s budskap minst sagt alarmerande. ”Vår civilisation är hotad.” Kusligare kan det väl knappast bli? Klart det väcker funderingar. Tvivel och förnekelse hänger ofta ihop med känslor. Jorden håller på att bli varmare, vår civilisation är hotad. Lösningen är enligt forskarna bland annat sluta köra dieselbil, inte flyga, inte äta kött och konsumera mindre. Om budskapet står i stor kontrast till det jag gör – kör dieselbil, flyger till Thailand, äter kött och köper mer saker än jag behöver – startar en inre konflikt. Mitt sätt att leva utmanas. Klart det väcker känslor. Skam, hopplöshet, ilska, rädsla är inga behagliga känslor. Därför är det viktigt att prata om saken. Är det forskarnas scenarier jag vänder mig mot eller att min livsstil hotas? Eller är det själva budskapet som är övermäktigt; min existens som människa är hotad? Eller vill jag inte förstå att min livsstil ställer till problem? Känslorna kring klimatförändringarna blir ett olustigt brus i bakgrunden både privat och på arbetsplatsen.

När mitt eget bakgrundsbrus blev allt för påträngande tänkte jag så här. Antingen har FN:s klimatpanel blivit spritt språngande galen … eller är det jag som inte förmår/orkar/vill ta in budskapet. För att få ett svar gav jag mig ut på en upptäcktsresa i klimathotets labyrint. Det blev en bok. Under hand har jag insett att fler än jag som drabbats av bakgrundsbrus. Det ligger många frågor och mycket känslor i luften. Dags att prata om klimatet på arbetsplatsen.